NU ÄR DET MAAAAAJ!

Jag kommer inte gå tåget idag. Jag kommer sitta hemma och vara sämst med mensvärken från helvetet. Det är verkligen inte läge att umgås med folk just nu. Utan läget är att jag vill slita mitt hår ur rötterna och urgrunds-vråla. Så jag är inte något trevligt sällskap. Alls.

Men det är peppande att det är Maj, finally!

Nu ska jag lägga mig i fosterställning på soffan och fantisera om hur jag kan amputera livmordern på det smidigaste sättet.

ORDINARY WORLD.

Här är inflammationen. Den låg på tatueringen förut men har vandrat nedåt så att den ligger strax ovanför armvecket nu. Jag hoppas jag slipper skiten snart, jag blir lite stressad när jag ser på det. Men så länge jag inte har ont, feber och kan röra armen så borde det vara lugnt.
Sen så är jag lite gul runt tatueringarna nu. Men det borde väl inte vara någon fara heller. Blåmärken blir gula när de försvinner, så jag antar att det här är ungefär samma sak. Eller? Jag behöver lite expertråd från mina tatuerade vänner så att jag kan lugna mig.

Ja, som jag skrev i morse så har jag varit ofrivilligt ledigt idag. Men jag klagar inte. Jag har glidit runt här hemma. Druckit kaffe. Tvättat örngott och lakan som blivit nedkladdade av tatueringsgojs. Tagit en promenad på stan och gjort mitt ärende på Apoteket. Pratat med mami länge i telefon samtidigt som jag köpte en kjol, nya solglasögon och några ringar på Indiska. Köpte lunch och gick hem.
Sen så har jag löst korsord, ätit choklad och tittat på TV. Och sen så blev jag uttråkad och försökte charma Lisa till att vilja ha besök. Men där gick jag bet.
Jag får vara med henne imorgon om jag har med mig en kaka. Lika bra att lyda då.
(Vad var det för idiot som sa att man inte kan köpa sina vänner? Phfff!).

THE TATTOOOOH!

Här är den. Pyntningen jag tjatat om sen Januari. Nu är det äntligen gjort, och jag är GRYYYYMT nöjd! Filip på Red Dragon visar än en gång hur klockrent säker han är på att tatuera. Jag älskar den.
Men tyvärr har den blivit inflammerad. Jag trodde att det skulle gå bra att jobba nytatuerad. Men armen gillade inte att jag lyfte grejer och flängde med armarna hit och dit så att plasten åkte fram och tillbaka. Samt halkade ner och retade den lila blomman. Så det blev rött och svullet och ser/såg inte alls speciellt roligt ut.
I dag är det bättre. Inflammationen håller på att krypa ner efter armen nu (vilket betyder att den håller på att försvinna.)
Min chef bestämde att jag ska vara hemma idag och imorgon så att tatueringen hinner läka ordentligt till på Måndag. Jag tror att han blev lite stressad över att det blev så rött och svullet.
Men idag är det bättre, som sagt. Det är betydligt mindre rött nu, och jag skippar plasten idag. Sen så ska jag gå ner på stan senare och köpa Bephanten och smörja med. Istället för Helosan.
Det kommer bli nemas problemas. Jag är då inte orolig. Jag är bara så lyrisk över min fantastiskt snygga tatuering.

AJ I BENET.

Mitt ben är inte bra än. Jag har så jäkla ont bak i knät så jag har börjat halta lite igen. Jag kan inte huka mig ner eller dra upp knäna om jag t ex ligger i soffan.
Jag är lite orolig över det här. Jag måste ha sträckt något ledband eller liknande. Hoppas inte att jag kommer få konstanta knäproblem, jag misstänker att det inte krävs mycket till det.
Sen så är jag fortfarande blå, svullen och öm runt fotknölen. Det vet jag kommer ta tid innan det går helt tillbaka som det ska vara.
Jag har faktiskt en dålig magkänsla när det gäller mitt knä. Jag hoppas att jag har fel. Jag får nog ta och besöka vårdcentralen i veckan, och hoppas på det bästa, och inte börja inbilla mig att jag måste amputera eller något.
Hypokondriker tjaa-lalalalaaaa.

Nä, nu ska jag ta och börja röja upp här hemma. Så det är fint och luktar allrent när far och plastmor kommer på besök.

ELEFANTKVINNAN.

Det blev något av en galen helg. Bland annat har jag hett sönder min fot, samt förlorat min mobiltelefon och fått tillbaka den igen tack vare en farbror med änglavingar. Sen så har jag varit på både Scharinska, Konsthögskolan och Umeå Open. På sistnämnda såg jag Maskinen och förvånade mig själv med att tycka att de var riktigt bra.
Nu ska jag pilla med en massa brudbilder som innefattar årets bästa solglasögon. Och så ska jag dricka kaffe samtidigt. Ni kära läsare får under tiden roa er med en vacker bild på min nya, snygga, fotled. Tjohejs!

NU TRÖTTJIDDRAR JAG.

I eftermiddags, när jag hade fikarast, så satt jag vid bordet och skulle precis trycka i mig lite kaffe och frukt när jag av någon outgrundlig anledning ska ner i sidofickan på mina arbetsbyxor och lyckas skära ett ganska djupt jack i handflatan. Precis ovanför operationsärret.
Alltså hur lyckas jag egentligen?! Är mina händer cursed eller vad är problemet? Kan jag aldrig sluta klanta mig? Jag börjat bli lite smått irriterad på mig själv nu måste jag erkänna. Håller jag inte på att snitta mig i händerna så är jag och drämmer in huvudet i betongtrappor. Nu tycker jag att jag får ta och ge mig snart. Dumheter.

I går var jag duktig och bytte gardiner i vardagsrummet, och sen dammtorkade alla ytor här inne. Egentligen så skulle hela Söndagen ägnas åt att jag skulle vara duktig och vårstäda hela lilla lägenheten. Men det blev lite driftsstörningar i och med att Majsan sov över (varje chans till att slippa börja städa räknas) samt att min bror ringde och föreslog den eminenta idén att jag och han skulle åka runt på diverse gubbgumm-affärer och köpa lite mat och saker till den nya familjemedlemmen vi får på Lördag. (Får och får, hon kostar 6000, men är nog garanterat värd varje öre). Ronja heter hon. Bilder LÄR dyka upp här mot slutet av veckan. På Lördag ska jag och bro åka upp till Öjebyn och hämta henne, samt hälsa på Robert och kolla in hans nya lägenhet. Lika bra att slå två flugor i samma smäll när man ändå är där uppe. Jag har ju som ingen anledning att åka dit med jämna mellanrum längre. Tyvärr.

Nu ska jag gå och lägga mig. Vårstädningen sköts upp till imorgon pga distraktionerna (jag klagar inte, det var bra distraktioner). Sen så ska Jenny komma och hälsa på mig imorgon kväll, så då vill jag ha fint här. Samt att middagen ska stå på bordet, så att hon vet vilken duktig hemmafru jag kommer bli åt någon eventuell karl i framtiden.
:P.
Jag är i o f inte så lockad för närvarande, men det är nog lika bra att träna för det.

:P. En till sån bara för att alla ska förstå ironin.

ÄR NU EN LEFTY.

Så då var hemskheterna över, för ca 6,5 timmar sedan. Och nu sitter jag här och inser att det inte kommer bli några längre inlägg för ett tag. Det är besvärligt att skriva överhuvudtaget så det blir nog färre inlägg också, kanske. Ja ja, skit samma.

Jag är en-handad igen och det känns ok. Det svider och sticker lite i såret, men jag tar hellre det än när det börjar läka och genom det detta olidliga kliande.
Operationen gick bra. Jag var nervös innan, som fortsatte till att bli nervös och skakis till att få tok-ångest till att näst intill börja gråta. Och detta enbart över manschetten. Vetskapen om att det kommer användas sprutor, skalpeller och pillande med nervtrådar kändes inte så farligt. När bedövningen satts in och de lagt manschetten runt min arm, men inte dragit åt än, så gick min puls på 160 genom 80. Långt ifrån lugn alltså. Men det var ett bra team som tog hand om mig, de gav mig inget lugnande, men var i sig själva väldigt lugnande istället. Skönt. Och med manschetten gick det galant. Sist använde de två samtidigt, men nu bara en, så det visade sig vara betydligt mer hanterbart denna gång, och inte alls så obehagligt. Jag var i operationssalen i ca en halvtimme, med förberedelser och operation, stygn och gipsning inräknat. Snabba puckar.

Det är däremot jävligt besvärligt nu. Försökte bre några digestivekex tidigare, och det var totalt omöjligt. Jag kommer inte ens försöka hyvla ost. Att bara kunna äta med gaffel, och då med vänster hand var inte det lättaste heller. Det tog ca 20 min för mig att äta en portion. Det är invecklat att ta av sig ett par strumpbyxer, undra då hur det är att ta på sig då..?
Ja lite besvärligt, men det går. Man får vara lite idog så går det nog.
Slipper gipset om två veckor. Då går det nog lättare.

Nu orkar jag inte skriva något mer. Hej och god natt från fröken klumpehand!

ATT FÖRSÖKA TÄNKA GLADA TANKAR ..

Imorgon då.. jävlar. (Ursäkta språket).
Hannah ska vara med på min operation. Det känns lite obehagligt att hon ska se hur jag ser ut i handen. För hennes skull alltså. Jag själv skulle nog aldrig palla att se någon på insidan. Men jag praktiserar inte (frivilligt) på handkirurgen heller.
Jag har lite blandade känslor inför imorgon. En del av mig har en gnagande ångest, men jag vet inte om det är över operationen eller allmänt. Antagligen över operationen. En del av mig ser fram mot det, mest pga sjukskrivningen, all ledig tid. Men jag kommer vara less efter några dagar när jag inser att det enda jag gör är att sitta hemma och glo in i väggen, eftersom alla jag känner jobbar eller har annat för sig på dagarna. Och att jag även kommer inse att det är roligare att vara på ett jobb och vara ledig ibland istället för att vara ledig och inte uppskatta det. Jobb är bäst. Så är det bara. Jag är väldigt glad över att jag har ett jobb, och att det är just det jobb jag har, som jag har. Om någon förstår vad jag menar.
Sen har jag nog spänt mig en massa för jag har ont i en muskel i axeln, och det strålar upp i huvudet och ner i armen. Naturligtvis på den sida som ska opereras.
Jag är nog ganska nervös ändå. Jag kan som inte låta bli att tänka på bedövningssprutan som bränner i armen, koksaltet som gör det kallt. De där jäkla manchetterna som jag aldrig kan sluta tänka eller prata om. Att de ska rita ett streck i min hand och sen skära i den med en asvass kniv ..
Shit vad jag längtar tills det är över.

LÄNGTAR INTE EFTER EN TORNIQUE.

4 dagar kvar till operation. 1 arbetsdag kvar innan sjukskrivning.
Ser fortfarande lite fram mot det, förutom den där manschetten de sätter på armen för att förhindra blodflödet "och få en blodfri arbetsyta". Huuu usch. Jag hoppas denna gång att jag slipper se min arm utan blod. Gul, grön och lila. Huuuuu!

Tornique heter de tydligen. Not pepped.

Jag sitter och googlar "handkirurgi, torniques, karpaltunnelsymdrom" och försöker få bort ångesten över manschetten. Men när jag sen läser om blodproppar och skära i ben så får jag lite ångest- och skräckkramp i magen. Så än en gång: Huu..!

Men på tal om något helt annat:
Ta i trä! Jag har varit humanare idag. Jag insåg att efter jag postade förra inlägget, där jag skrev att jag hoppades på att vara trevligare idag, att jag antagligen tagit mig vatten över huvudet. Tidigare har jag skrivit att "jag hoppas att imorgon blir en roligare dag" etc. Så har det blivit precis tvärtom. Så jag förväntade mig nästan att jag skulle gå omkring och skjuta blixtar ur öronen hela dagen. Icke sa nicke, jag har varit munter och glad. Ganska mycket som vanligt. Det gillar vi.
Och nu är det helg, det gillar vi ännu mer!

OM EN VECKA ...

På min mammas 64e födelsedag, den 26e Januari, nästa Tisdag alltså, klockan 13:45 så hälsar Kajje på hos handkirurgen igen. Och denna gång är det inte att jag klantat mig med en kniv utan en tunnel i handleden som ska åtgärdas. Jag känner redan nu lite obehag inför operationen, för den jag gjort tidigare, avokado-olyckan alltså, var inte direkt angenäm. Däremot så är jag sjukt less på det konstanta känselbortfallet i höger hand, så man får ta det onda med det goda.
Onda: Stoppa blodtillförseln i armen, operations-ont, handlös i ca 6 veckor.
Goda: Får tillbaka känseln i handen, sjukskrivning, ledighet.

Ja, det är väl 50/50 helt enkelt.

Jag misslyckades totalt med att fortsätta städa igår. Idag hade jag tänkt båda fortsätta städa och även träna. Jag misslyckades med det också.
Jag är så jävla trött så jag klarar inte ens av att sitta här. Då är det illa.
Soffan.nu. Min plan är att somna för natten.

Kram och god natt på er gullisarna mina.

TRASIGA BLÅSOR.

Det känns lite underligt att vara ensam hemma helt plötsligt, ja jag har ju i o f Gilby här såklart, men han säger inte så mycket.
Jenny har åkt hem till Stockholm och det känns lite tråkigt. Men hon har varit hemifrån i över 2 veckor, jag förstår att det måste ha varit skönt nanting att komma in över tröskeln hemma.

Sen så måste jag berätta om att jag gjort illa mig, igen, tusende gången i raden nu. Jag och Jenny skulle dricka te framför televisionen. Så vi kokade upp tevatten och bar in sakerna i vardagsrummet. Jag hade tagit en kopp som jag limmat fast örat på dagen innan, men för första gången har jag varit med om att kontaktlim inte sitter som sten, för örat släppte koppen med tok-hett te rakt ner i knät på mig. Det for skållhett vatten på min vänstra vad, högra fot, soffan och lite golv. Mina tjocksockar och pyjamasbyxor sög åt sig det som en svamp och det var inte så skönt. Efter att försöka panikskaka bort vattnet ur sockar och byxor (fyndigt) så det blev till att kuta till duschen och skölja ben och fot med kallt vatten ett tag. Sen sitta med frysta ärtor invirade i en handduk mot foten.
AJ.
Tre stora blåsor har jag nu.
Och ikväll när jag höll på att yoga råkade jag slita upp en.
AJ AJ AJ.
Jag rekommenderar det inte.

Och på tal om något helt annat.
Imorgon är jag ledig. Då ska jag sova ut, dricka kaffe och läsa bok, ringa och boka en tid och ta det lugnt till min broder kommer in och borrar upp min vägghylla, som är ett as. Lång, ganska tung och rejält otymplig. Men det får bli broderns huvudvärk imorgon. Tss.
Nä, nu ska jag ta och diska innan CSI börjar och försöka gömma undan alla kablar som ligger runt golvet här.
Och oundvikligen skicka en massa tankar till Piteå, det är mer regel än undantag, jag saknar ju någon där så himlans mycket ...

#%!&¤@£$!!!!!

I dag har varit 2009s absolut jobbigaste dag.
Det enda roliga som hänt idag är att jag fick veta att tapetseringen blir på Måndag (!!!) och att Tina, en vän från gymnasietiden, kom in på butiken och sa hej.
Utöver det har det varit totalras hela dagen.
Och det som gör mig så irriterad och arg är att det är en liten iniminidetalj som orsakar det också, hade det inte det varit för just den här lilla saken (och då menar jag bildligt talat, alltså ytan, storleken av det hela) har förstört min dag totalt, så hade det varit en helt ok dag, en bra dag faktiskt.

Jag har fått en jävla tandköttsinflammation vid ena visdomstanden, orsakad av en jävla jordnöt.
och lägg till på det mensvärk, och träningsvärk i benen, röven och armarna.

Men hade jag bara fått slippa munproblemet, så hade det övriga inte stört mig lika mycket.
Jag vill skrika och slå sönder saker, så jävla ont har jag. Och jag får inte bukt med det. Jag har följt alla råd som tandläkare har gett mig, sen jag fick det här sporadiska problemet (har dragits med det till och från i sex år, men det sker väldigt sällan tack och lov).
Först var det en trubbig spruta som jag skulle fylla med koklösning och skölja ur tandköttet med, men den saltades igen tillslut och helt plötsligt fanns de inte att få tag på längre. Sen så fick jag rådet att borsta som fan med tandborsten där problemet sitter, helst tills det börjar blöda, och jag fick försöka stå ut med smärtan. Det har faktiskt funkat, men inte denna gång då. Sen så har jag försökt skölja med SP12. Funkar inte alls heller.
Jag blev så desperat att jag satt och försökte peta ut den där jävla jordnöten med en tandpetare, och jag fick ut den. Men jag har fortfarande sjukt ont.

Dessutom så associerar jag detta med en tandhygienist som hjälpte mig första gången jag hade det här problemet.
Då var jag till tandjouren på tandläkarhögskolan, där jag fick träffa en gubbe som pratade med släpig ljus röst och envisades med att tvinga mig att glo in i hans urskog till näsa när han undersökte mig. Inget munskydd alltså.
Och människan började snacka om att jag kan ju se fördelarna med att jag har en infektion i käften. Eftersom jag inte kunde äta så skulle jag gå ner i vikt. Och så började han prata om att de som får käken stelopererad går ner mycket i vikt eftersom de bara kan äta soppa.
Tack för den tänkte jag.
Jag vill helst skylla på att det är han som gjort att jag får infektioner, men det har han ju inte, däremot kan jag inte direkt påstå att han gjorde mig muntrare den där gången.

Nä, så nu vet ni, det är hemskt synd om mig för jag har ont i munnen och måste tvångsbanta.
Eller nä det är inte synd om mig. För jag tycker inte om att tycka synd om mig själv.
Däremot är det väldigt jobbigt att jag måste vara irriterad/förbannad för jag vill verkligen inte det, men det är svårt att låta bli.