NU TRÖTTJIDDRAR JAG.

I eftermiddags, när jag hade fikarast, så satt jag vid bordet och skulle precis trycka i mig lite kaffe och frukt när jag av någon outgrundlig anledning ska ner i sidofickan på mina arbetsbyxor och lyckas skära ett ganska djupt jack i handflatan. Precis ovanför operationsärret.
Alltså hur lyckas jag egentligen?! Är mina händer cursed eller vad är problemet? Kan jag aldrig sluta klanta mig? Jag börjat bli lite smått irriterad på mig själv nu måste jag erkänna. Håller jag inte på att snitta mig i händerna så är jag och drämmer in huvudet i betongtrappor. Nu tycker jag att jag får ta och ge mig snart. Dumheter.

I går var jag duktig och bytte gardiner i vardagsrummet, och sen dammtorkade alla ytor här inne. Egentligen så skulle hela Söndagen ägnas åt att jag skulle vara duktig och vårstäda hela lilla lägenheten. Men det blev lite driftsstörningar i och med att Majsan sov över (varje chans till att slippa börja städa räknas) samt att min bror ringde och föreslog den eminenta idén att jag och han skulle åka runt på diverse gubbgumm-affärer och köpa lite mat och saker till den nya familjemedlemmen vi får på Lördag. (Får och får, hon kostar 6000, men är nog garanterat värd varje öre). Ronja heter hon. Bilder LÄR dyka upp här mot slutet av veckan. På Lördag ska jag och bro åka upp till Öjebyn och hämta henne, samt hälsa på Robert och kolla in hans nya lägenhet. Lika bra att slå två flugor i samma smäll när man ändå är där uppe. Jag har ju som ingen anledning att åka dit med jämna mellanrum längre. Tyvärr.

Nu ska jag gå och lägga mig. Vårstädningen sköts upp till imorgon pga distraktionerna (jag klagar inte, det var bra distraktioner). Sen så ska Jenny komma och hälsa på mig imorgon kväll, så då vill jag ha fint här. Samt att middagen ska stå på bordet, så att hon vet vilken duktig hemmafru jag kommer bli åt någon eventuell karl i framtiden.
:P.
Jag är i o f inte så lockad för närvarande, men det är nog lika bra att träna för det.

:P. En till sån bara för att alla ska förstå ironin.

TILLSKOTT I NATTUGGLE-FAMILJEN.

Är fortfarande hemma hos mor i Karlslund. Stämningen börjar sakta med säkert gå till det bättre. Det mänsliga psyket är helt fantastiskt ändå, fastän det är det värsta som händer så kan man ändå efter ett par dagar skönja acceptansen. Även om det är hemskt motsträvigt, och sjukt jobbigt att acceptera såna här grejer, så blir det ändå så.
Nu skriver jag mer för min bror än om mig själv, även om jag också sörjer Maja såklart så är det han som bär det stora lasset, det var ju hans hund, hans hjärtevän. Och han sa idag att han har börjat acceptera läget mer och mer nu. Och det är ju bra, för det är vad Maja vill. Och vad han behöver för att kunna få tillbaka modet.
Men hon är hemskt saknad, man tittar till de olika punkter här hemma hos mamma, eller hos pappa, som hon oftast befinner sig på, och så är det tomt..
Inget kastande av matkoppen genom halva köket när hon är hungrig, inget skrikande och dansande när man kommer innanför ytterdörren, inget ljudligt snarkande och prat i sömnen nedanför soffbordet. Med mera.
Älsklingen.

Men från att gå från en stor sorg till stor lycka så har Micke och Åse blivit föräldrar till en välskapt liten gosse tidigt imorse. GRATTIS till dem!
Eftersom jag inte är hemma så har jag ingen bild på dem att lägga upp. Men det kommer, var så säker. Jag vet precis vilken det kommer bli.

IT'S A HEARTACHE.

Det känns som att det bara är sorg överallt.
En kompis kusin avled i Lördags, 12åriga Gustav förlorade mot cancern i söndags och min brors vovve insjuknade hastigt i helgen och fick lov att tas bort i morse.
Allt är bara .. hemskt. Just nu.

Våran sorg är ju mest koncentrerad till Maja, såklart. För att det är en av våra familjemedlemmar och hon står ju oss närmast såklart. Men alla dessa tragedier runt omkring nu gör en verkligen illa till mods. Varför kommer sorgerna alltid i sällskap? Är det för att det ska vara lättare att hantera? Jag förstår inte.

Maja kommer i alla fall att vara extremt saknad, och är. Jag är hos min mamma i Karlslund och tomheten här hemma är hemsk. Kan man lugnt säga.
Det var inge roligt att komma hit och den som ALLTID är först i hallen och hälsar och blir så glad av att se en så att hon skriker rakt ut, och flyger omkring här hemma som en smått otymplig fjäder av ren lycka av att se en, hon finns inte här längre.
Nä, usch vad vi saknar henne.

VÅRAT HJÄRTA MAJA.

1999-2010

Hundhimlen har fått en ny, konstant glad & kelig, inneboende.
Vilken tur himlen har, som får denna älskade vovve.
Vilken sorg för oss att hon fick lov att lämna oss.
Smärtan och saknaden går ej att beskriva
men vi vet att hon har det bra nu.
Våran älskade Maja.

LITE JULEBILDER.

Här är lite bilder från den Frölander-Andersson-Svedefeltska julen:

Sixten Lindblom.

Nykära gullungar: Evve och Leif.

En otroligt taggad familj kollar på Kalle Anka.

Min bror och jag. Akademiker skulle man kunna tro men så är då inte fallet för oss.

Försöker tvinga på Gilby en kompisbild. Det går väl sådär.

Mina bröder väntar spänt på jultomten. Han brukar dyka upp ungefär när kaffekoppen är tömd och sista kakan ligger i smulor på fatet.

En mycket söt systerdotter har jag, Nathalie heter hon.

Jultomten kom tillslut! "Woohooo!" säger Millan och Mathias. (Och Jocke där i bakgrunden.)

Millan försöker sno åt sig klappar.

Gilby fick en polare i julklapp. Felix heter han, och de är typ likadana. det är flugan som fattas på Gilby. Men det ska ordnas inom en snar framtid.

UÄÄCK.

Orkar inte skriva om personalfesten än. Men det kommer.

I kväll, när jag kom hem från jobbet, så började jag tokdammsuga alla lister och kanter i hela lägenheten. I morse upptäckte jag att en brun, randig liten larv våldsgästade min hall. Till Gilbys stora intresse.
Det verkar inte som att brunisen tog med sig några polare hit. Men man kan aldrig vara säker. Så hela dagen har jag haft maniska tankar om att jag måste hem och städa.
När jag väl slutade så nästan sprang jag hem och hade hemska fantasier om att hela hemmet skulle vara proppat med bruna larver.
Men som tur är så var det inte så. Men nåde världen om jag hittar någon kompanjon till gästen från i morse. Då vet jag inte vad jag gör, i och för sig. Troligtvis lär jag fly fältet och sätter mig i något hörn och börjar grina av äckel.
Jag klarar verkligen inte av sådant som ringlar.

Det finns en skylt ute i trapphuset där det står att "Anticimex förebygger och skyddar denna fastighet". Så troligtvis hade den där lilla larven följt med mig in i förhoppning om att jag behövde en roomie.
Han fick bo i toaletten istället.

RASS NÅNTING.

Min pappas häst har blivit mamma. Herregud så söt man kan vara.