ÄR NU EN LEFTY.

Så då var hemskheterna över, för ca 6,5 timmar sedan. Och nu sitter jag här och inser att det inte kommer bli några längre inlägg för ett tag. Det är besvärligt att skriva överhuvudtaget så det blir nog färre inlägg också, kanske. Ja ja, skit samma.

Jag är en-handad igen och det känns ok. Det svider och sticker lite i såret, men jag tar hellre det än när det börjar läka och genom det detta olidliga kliande.
Operationen gick bra. Jag var nervös innan, som fortsatte till att bli nervös och skakis till att få tok-ångest till att näst intill börja gråta. Och detta enbart över manschetten. Vetskapen om att det kommer användas sprutor, skalpeller och pillande med nervtrådar kändes inte så farligt. När bedövningen satts in och de lagt manschetten runt min arm, men inte dragit åt än, så gick min puls på 160 genom 80. Långt ifrån lugn alltså. Men det var ett bra team som tog hand om mig, de gav mig inget lugnande, men var i sig själva väldigt lugnande istället. Skönt. Och med manschetten gick det galant. Sist använde de två samtidigt, men nu bara en, så det visade sig vara betydligt mer hanterbart denna gång, och inte alls så obehagligt. Jag var i operationssalen i ca en halvtimme, med förberedelser och operation, stygn och gipsning inräknat. Snabba puckar.

Det är däremot jävligt besvärligt nu. Försökte bre några digestivekex tidigare, och det var totalt omöjligt. Jag kommer inte ens försöka hyvla ost. Att bara kunna äta med gaffel, och då med vänster hand var inte det lättaste heller. Det tog ca 20 min för mig att äta en portion. Det är invecklat att ta av sig ett par strumpbyxer, undra då hur det är att ta på sig då..?
Ja lite besvärligt, men det går. Man får vara lite idog så går det nog.
Slipper gipset om två veckor. Då går det nog lättare.

Nu orkar jag inte skriva något mer. Hej och god natt från fröken klumpehand!

NU BÖRJAR DET NÄRMA SIG.

Tio min innan jag börjar promenera upp till sjukhuset.
Jag känner mig relativt lugn ändå, jag är knappast mer nervös än någon annan inför en operation.
Men jag längtar verkligen tills det är över. Om några timmar så!
Wish me luck ..

ATT FÖRSÖKA TÄNKA GLADA TANKAR ..

Imorgon då.. jävlar. (Ursäkta språket).
Hannah ska vara med på min operation. Det känns lite obehagligt att hon ska se hur jag ser ut i handen. För hennes skull alltså. Jag själv skulle nog aldrig palla att se någon på insidan. Men jag praktiserar inte (frivilligt) på handkirurgen heller.
Jag har lite blandade känslor inför imorgon. En del av mig har en gnagande ångest, men jag vet inte om det är över operationen eller allmänt. Antagligen över operationen. En del av mig ser fram mot det, mest pga sjukskrivningen, all ledig tid. Men jag kommer vara less efter några dagar när jag inser att det enda jag gör är att sitta hemma och glo in i väggen, eftersom alla jag känner jobbar eller har annat för sig på dagarna. Och att jag även kommer inse att det är roligare att vara på ett jobb och vara ledig ibland istället för att vara ledig och inte uppskatta det. Jobb är bäst. Så är det bara. Jag är väldigt glad över att jag har ett jobb, och att det är just det jobb jag har, som jag har. Om någon förstår vad jag menar.
Sen har jag nog spänt mig en massa för jag har ont i en muskel i axeln, och det strålar upp i huvudet och ner i armen. Naturligtvis på den sida som ska opereras.
Jag är nog ganska nervös ändå. Jag kan som inte låta bli att tänka på bedövningssprutan som bränner i armen, koksaltet som gör det kallt. De där jäkla manchetterna som jag aldrig kan sluta tänka eller prata om. Att de ska rita ett streck i min hand och sen skära i den med en asvass kniv ..
Shit vad jag längtar tills det är över.

LÄNGTAR INTE EFTER EN TORNIQUE.

4 dagar kvar till operation. 1 arbetsdag kvar innan sjukskrivning.
Ser fortfarande lite fram mot det, förutom den där manschetten de sätter på armen för att förhindra blodflödet "och få en blodfri arbetsyta". Huuu usch. Jag hoppas denna gång att jag slipper se min arm utan blod. Gul, grön och lila. Huuuuu!

Tornique heter de tydligen. Not pepped.

Jag sitter och googlar "handkirurgi, torniques, karpaltunnelsymdrom" och försöker få bort ångesten över manschetten. Men när jag sen läser om blodproppar och skära i ben så får jag lite ångest- och skräckkramp i magen. Så än en gång: Huu..!

Men på tal om något helt annat:
Ta i trä! Jag har varit humanare idag. Jag insåg att efter jag postade förra inlägget, där jag skrev att jag hoppades på att vara trevligare idag, att jag antagligen tagit mig vatten över huvudet. Tidigare har jag skrivit att "jag hoppas att imorgon blir en roligare dag" etc. Så har det blivit precis tvärtom. Så jag förväntade mig nästan att jag skulle gå omkring och skjuta blixtar ur öronen hela dagen. Icke sa nicke, jag har varit munter och glad. Ganska mycket som vanligt. Det gillar vi.
Och nu är det helg, det gillar vi ännu mer!

TÖRKAJJE.

5 dagar kvar till operation.
I dag har jag bara längtat. Allt kommer kännas så mycket bättre när jag får tillbaka full känsel i fingertopparna. Små-plotter-grejer kan jag inte pyssla med. För jag känner inte att jag håller i dem. Tex när jag ska knäppa knappar, eller sätta fast pluppen när jag har på mig örhängen. Jobbigt är det. Längtar, längtar, LÄNGTAR nu.

Annars har det inte hänt något speciellt denna dag att förtälja.
Jag har jobbat till 20. Det är vinter och jag är torr överallt och flagar typ. Värst är det i hårbotten. Jag kommer bli tokig snart. Och jag kan inte klia för då tror folk att jag har mjäll och kommer säga som Chandler säger:
"Woah! Is it snowing outside?!".

Sådärja, då har man fått klaga för dagen. I dag har jag inte varit fullt lika stridslysten som igår. Bara lite. I morgon kommer jag nog vara ännu mer human. Hoppas jag.

ARG-GYMPA.

Nedräkning: 7 dagar kvar till operation.
Känner mig inte särskilt nervös än.
Fasen, jag längtar till och med.

I kväll har jag varit duktig och tränat. Hade lite aggressioner gentemot en person som "tyckte att en halvårs-relation är väl inget att bry sig om, mina döttrar var minsann ihop med sina killar i 6 år tills det tog slut, och de har minsann rätt att vara ledsna".
Som man kan förstå, så blev det ganska hård träning ikväll. Sen dammsuga som en idiot på det.
Nu ska jag lägga mig på soffan.
Hej hej.

OM EN VECKA ...

På min mammas 64e födelsedag, den 26e Januari, nästa Tisdag alltså, klockan 13:45 så hälsar Kajje på hos handkirurgen igen. Och denna gång är det inte att jag klantat mig med en kniv utan en tunnel i handleden som ska åtgärdas. Jag känner redan nu lite obehag inför operationen, för den jag gjort tidigare, avokado-olyckan alltså, var inte direkt angenäm. Däremot så är jag sjukt less på det konstanta känselbortfallet i höger hand, så man får ta det onda med det goda.
Onda: Stoppa blodtillförseln i armen, operations-ont, handlös i ca 6 veckor.
Goda: Får tillbaka känseln i handen, sjukskrivning, ledighet.

Ja, det är väl 50/50 helt enkelt.

Jag misslyckades totalt med att fortsätta städa igår. Idag hade jag tänkt båda fortsätta städa och även träna. Jag misslyckades med det också.
Jag är så jävla trött så jag klarar inte ens av att sitta här. Då är det illa.
Soffan.nu. Min plan är att somna för natten.

Kram och god natt på er gullisarna mina.

TYP SJUK.

Har varit hemma sjuk idag. Fick ont i halsen igår eftermiddag, frös och svettades om vartannat och senare på kvällen hade jag lite feber. Inte mycket, men tillräckligt för att inse att jag inte borde gå utanför dörren innan jag är helt bra igen. Om det skulle vara Svinis så vill jag såklart undvika att smitta så mycket som möjligt, och det är nog inte så smart att vara på ett sånt jobb som jag har även om man bara är lite sjuk. Jag vägrar ta någon jäkla oprövad spruta. Man får undvika att försöka smitta på sndra sätt. Handsprit t.ex. Min bästa vän på jobbet.

Däremot idag så mår jag ändå ganska bra. Förutom att jag fryser/svettas till och från och varit jättetrött hela dagen. Jag sov länge inatt, steg upp och åt frukost och sov några timmar till. Samt att jag känner mig sliten och energilös. Och lite översoven fastän jag är trött. Men jag har inte ont i halsen och ingen feber.
Men för att ta det säkra före det osäkra så tyckte chefen (och jag) att jag ska stanna hemma imorgon också.

HANDTRUBBEL.

Jag försöker ringa min mor, försäkringsexperten, ihärdigt. Men hon sover det lilla sömntrollet. Jag vill veta saker!! Vakna då tröttmamma.
Jag kom hem från sjukhuset för ett tag sedan. Som jag skrev igår så har jag gjort en undersökning av nerverna i min högra hand, och detta genom att en sjuksköterska fäste elektroder på min hand och skickade strömstötar till dem för att mäta nervhastigheten.
Normal hastighet för nerverna i handen är ca 43. Jag hade 20. Ett riktigt rejält nervkläm med andra ord.
Hon undersökte även min vänstra hand för att se så att jag inte är på väg att få samma problem där också. Men den handen var som den ska. Annars är det tydligen väldigt vanligt att det går hand i hand. (Men guuuuuuu så fyndig jag är!, det där var inte meningen. Sorry.) Så nu har sjukan skickat rapport till min läkare på vårdcentralen som ska skicka remiss till handkirurgen och jag ska sitta här och vänta på operation. Igen. Täppa blodtillförseln i armen, igen. Skena på handen, igen (men denna gång av gips), och sjukskrivning, igen.
Enarmad ... igen. I minst tre veckor.
Fy fabian vad opeppad jag blev nu.

Hoppas det finns någon sorts försäkring för det här. Det skulle vara lite plåster på såren i alla fall.

CHOCKING.

I morgon bitti är det dags för det tidigare nämnda sjukhusbesöket. Elektroder och ström låter inte så optimalt i mina öron. Det kommer säkert inte vara någon fara, men jag är ändå lite lite nervös. Samt att jag är sjukt opeppad på lassarettsbacken. Jag har inte cyklat uppför den sen jag flyttade från Ålidhem, och jag svor att jag aldrig skulle göra det igen, eller hoppades i alla fall.
Tji fick jag.

Annars så saknar jag Robert hemskt mycket. Fina fina Robert.
Bara ca en vecka kvar innan vi ses igen.

TUNNELPROBLEM.

Nästa Fredag ska jag till sjukhuset där jag ska få göra detta:

"Undersökningen inleds vanligen med mätning av nervledningshastigheter. Vi fäster små elektroder på huden för att fånga upp svaga elektriska signaler från nerver och muskler. Nerverna stimuleras med strömstötar som ibland kan upplevas som lite obehagliga".

Åh så roligt, oj så skoj. Så ska man få elchocker för första gången. Jag kan inte påstå att jag är så överdrivet peppad på det. Men de måste väl undersöka min handled för att kunna fastställa att jag har karpaltunnelsyndrom.

"Karpaltunnelsyndrom är en benämning på en medicinsk åkomma som kan orsakas av motorisk överbelastning. I insida finns karpaltunneln, en trång passage där blodkärl, senor och nerver passerar. Vid kraftiga upprepade vinklingar med musen eller ensidigt tangentbordsarbete med uppåtvinklad handled finns det stor risk att nerver kommer i kläm och blir irriterade, främst medianusnerven, och karpaltunnelsyndrom kan uppstå.

I många fall av karpaltunnelsyndrom uppträder symptomen gradvis ökande. Symtomen är klassiska med domningar och känselbortfall, framförallt i pek-, lång- och halva ringfingret. Känslan upplevs som brännande, stickande och smärtsam. Symtomen kan också bestå i konstant smärta, framförallt på natten. Symptomen kan uppträda på natten då människor har en tendens att böja sina handleder när de sover, vilket ytterligare belastar karpaltunneln.

Karpaltunnelsyndrom kan uppkomma spontant, utan förklaring. I vissa fall går det att associera symptomen med trauma och andra sjukdomar. Det är också vanligt att man känner av dess symptom om man lider av hypoteros (nedsatt produktion av sköldkörtelhormon). Problemen kan uppträda spontant hos kvinnor i medelåldern eller hos gravida. Det beror då på att mer vätska samlas i vävnaderna och det ökade trycket från vätskan trycker på nerven så denna blir påverkad.

Karpaltunnelsyndrom som arbetsskada är ett omdiskuterat område. Det är vanligt att personer med yrken i industrisektorn och andra med yrken som innefattar upprepade griprörelser och böjningar av handleden diagnostiseras karpaltunnelsyndrom. Det är dock oklart om dessa diagnoser grundas på smärta (som kan bero på annat än karpaltunnelsyndrom) eller de mer typiska domningssymptomen.
Besvären försvinner oftast av sig självt men i värsta fall krävs det kirurgiskt ingrepp.

Syndromet behandlas genom vila av handen, stödskena på natten, vätskedrivande medicin eller kirurgiskt ingrepp".

Info hämtat från Wikipedia.

Jag börjar vara så himla less på det här nu. Det gör så jäkla ont och det är så jäkla obehagligt när handen somnar varje natt.
Jag är inte så peppad på att få blodtillförseln ner i armen avknipt igen, men det får det f*n va värt. Jag har haft det här i flera år nu. LESS.