Tjoho. Så åkte man till Piteå och hamnade i ett vinterland. Det är skitmysigt och jättefint, men jag har troligtvis de sämsta skorna i mannaminne. Jag får undvika att gå ut helt enkelt, om jag inte vill förfrysa tossingarna. Det vill jag inte så jag får väl stå och stirra längtande ut genom förnstret ..
Ja så började man dagen med ett oplanerat jidder.
Eller börja och börja, jag har varit vaken ett tag. Karpaltunnel-helvetet blir bara värre och värre, jag kan knappt sitta vid datorn längre. Jag är jobbigt att styra musen för jag har inte någon känsel i handen. Och i detta skrivande så sticker det något så jävulskt i fingrarna. Blä, jag börjar längta efter operationen, vilket lär bli när jag är 35, det är ju landstinget som styr det ..
Som sagt, har varit vaken ett tag, jag har varit världshistoriens jobbigaste flickvän där jag har hoppat, killat, petat och jävlats för att få upp karln. Han undrar varför jag har börjat ta Speed och ska upp kl 7 på morgonen när vi somnade 3. Klockan var 11 men det vägrade han inse. Hur som, jag har verkligen varit asjobbig så jag skulle inte bli förvånad om han senare idag sätter mig på någon buss som går till Tjottahejti, så han kan få åka hem och sova ut ordentligt, stackaren.
I går fick jag sluta tidigare från jobbet för att jag skulle hinna med 16,15 bussen till Piteå. Men när jag slutat så förkortades bussfärden till Ånäset. För R och far skulle dit och köpa en bil. Men när de åkt de 18 milen dit säger försäljaren att han är upptagen i två timmar så de måste vänta, så när jag är halvvägs till busstationen så ringer R och säger att de kommer och hämtar mig ist. Så jag vänder och traskar tillbaka till Hagmarken. Efter ett tag så plingar R plus fader på dörren och den oändliga resan till Piteå börjar..
Med oändlig menar jag att vi tre, på allvar, trodde att vi aldrig skulle få lämna OK i Ånäset. Karlf*n (ursäkta språket) som skulle sälja bilen dök aldrig upp. Så vi satt och väntade som tre fån i evigheter på macken. Människan hade inte mobilen på så det gick inte att få tag på honom.
Efter ett tag blev vi less och började leta reda på bydelen han påstod att han bor i, men varken Ånäsetbor eller Robertsforsbor visste var det låg.
Det började osa lurendrejeri alt oseriöshet på långa vägar.
Tillslut fick vi ge upp. Och det var en mindre nöjd pojkvän som körde oss till Piteå sen. Över 50 mil, en tank, för en jäkla karlj*vel som inte ens kunde kontakta och säga att han inte kunde dyka upp pga av tidsbrist eller vad det nu berodde på. Jag kan helt ärligt säga att om den människan inte har något rimligt själ till varför han inte bemödade sig att dyka upp, eller ha mobilen på, så är det en jävla idiot.
Så! Då var det sagt.
Men en liten rolig grej var att när jag gick in på OK Ånäset för toa och lite karra, så är han som jobbar där en gammal stamkund på mitt jobb. Döm om min förvåning när jag såg honom på en mack i ingenstans, med tanke på att sist jag såg honom var en gång när han handlade och sa att han flyttar till Barcelona. Men han och tjejen blev gravida och flyttade tillbaka till Sverige. Och han är uppvuxen i Ånäset tydligen.
Ibland blir man förvånad, minst sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar