Attans att de bästa dagarna bara ska rinna iväg .. 13 dagar tills nästa gång.
Igår, Söndag, så slog jag och Robert slag i saken och bestämde att vi är ett par. Egentligen "hände" det väl på midsommar, men steget togs inte för än den 19e Juli 2009. Så är det och så får det bli. Det känns bra i alla fall. Det känns faktiskt helt fantastiskt bra. Förutom avståndet, men det ordnar sig i längden.
I Lördags så åkte vi motorcykel till Vännäs för att besöka mina päron och diverse syskon. Jag tyckte att det var ganska rejält läskigt att åka måste jag erkänna. Då på grund av att jag är farträdd. Så fort vi kom över 90 km/h så klängde jag fast mig som en kelsjuk apa runt R, så han fick köra mer eller mindre framåtlutad hela vägen.
Han sa sen att det kändes lite som att jag försökte göra Heimlichmanövern på honom typ halva resan. Men jag var så förbaskat rädd för att jag skulle flyga av så fort jag kände lite turbulens i hjälmen. Haha. Ja det är inte lätt inte. Vi kom ju fram i alla fall, och jag flög inte av. Men R blev ganska rejält trött i armarna av att han fick trycka upp sig själv med mig på ryggen när näsan nästan börja nudda mitten av styret.
Det gick betydligt bättre när vi åkte hem kan jag tillägga.
Det gick bara fint hos mor och far, men det är inget jag trodde skulle bli farligt heller, absolut inte med modern i alla fall, iof inte med fadern heller men jag hann bli lite nervös ändå. Helt i onödan.
Hos mamma fikade vi kaffe med Pitekaka, ballerina, Marylandcookies, jordgubbar och grädde (alltså, jisses, detta fikande). Piteå-R hade förövrigt aldrig hört talas om Pitekaka heller, men kände igen den under något annat namn. Vi misstänker starkt att det heter Vännäskaka i Piteå.
Sen så fyndade jag lite nygamla grejer i mammas loppis, gullade med kisseungarna varav en jag blev kär i och överväger att adoptera. I såna fall ska han heta Sixten. Återkommer mer om det senare ifall det blir av.
Sen så låg vi i solen och njöt av tillvaron. Christer + halv familj kom förbi en sväng också. Så det blev mer kaffe och Pitekaka (samt övriga kakor också. Att det alltid ska fikas så mycket när det är gäster inblandade. Huga!).
Efter kak och kaffekoma och utdragning av tiden pga min nervositet för motorcykeln och brummade vi vidare till Holmbäck för att överraska min fader Roger.
Saken är den att han visste noll om att jag träffat någon. Ännu mindre att snubben i fråga kör motorcykel. Så jag kom på den briljanta idén om att jag och R skulle hojja till Holmbäck. Min pappa kör också motorcykel så jag tänkte att han skulle bli imponerad när dottern kommer rullande med någon okänd karl. Sen så kom jag på att han kanske inte alls skulle bli impad, dotter på hoj med okänd karl kanske inte är det ultimata? Ja JAG vet ju att det är lugnt. Men jag är ju pappas dotter. Tänkte inte riktigt på det. Haha.
Bekymmersrynkan dök fram när vi kom dit, och Sivan kunde inte riktigt smälta att jag inte hade sagt något. Men efter att det fikades lite till (jag trodde ett tag på allvar att jag skulle dö av kaffe-kak koma) och diskuterande av motorcyklar och lite annat så försvann både bekymmersrynkor och besvikelser över att jag inte sagt något. Jag ville ju som sagt överraska, så de kom ju på det tillslut.
Vi fick låna någon sorts hörlur-mick moj som vi kunde ha på oss så att vi kunde prata med varandra på vägen hem. Det var riktigt najs. R körde och jag småsnackade om ditt och datt, då var det roligare och inte lika läskigt. Ha ha.
Sen Fredag och Söndag har vi inte gjort något alls. Så jäkla härligt.
Så jäkla bra helg. Jag längtar tills nästa kommer. 13 dagar!