Nu är det bättre. Jag fick någon sorts känslostorm som slog över mig. Men jag behövde bara åka till Hannah och hälsa på så hade jag glömt det helt. Kom inte att tänka på det för än på bussen hem ca 2 timmar senare, så en så jätteallvarlig grej var det nog inte.
Jag har nog gått vidare ganska ordentligt. Jag har tagit beslutet att stänga igen dörren helt, förut så kunde jag tänka mig att gå tillbaka om det skulle börja driva åt det hållet. Men nu finns det ingen chans i världen. Nu är det bara ett vackert minne, men även något som gjorde mig så fruktansvärt ledsen ganska länge, mycket på grund av svårigheter att släppa.
Det får vara ett fint minne, jag låter det stanna vid det.
Ja, ja. Så är det med det.
Annars är det bra. Jag jobbar och har mig som vanligt. Nu är jag heltidsanställd med månadslön. Vuxenpoängen bara haglar över mig så att säga.
Jag går även omkring och drömmer om att naprapaten ska få knaka till mig igen. Men jag tar mig aldrig tid att boka in det. Jag vet inte alls vad det ligger i.
Internet ligger långt ner på prioriteringslistan. Jag orkar knappt starta datorn. Men det finns ju telefoner också :).
Nä, nu mer Mario. Sen sova. Sen ledig dag!
1 kommentar:
Åh vad skönt att det gick så bra att släppa det! Ibland är allt som behövs lite fokus på annat och sen inser man att det inte var så farligt som man trodde =)
Bra av dig att komma till insikten att inte vilja gå tillbaks, för hur man än vrider och vänder det så är det inget bra läge för dig själv att vara i nån sorts standby... Det gör bara mer ont!
Du är då så välkommen att ringa när du vill! Jag gillar att surra i telefon! =) Kram på dig å trevlig helg!
Skicka en kommentar