VISSA MÄNNISKOR.

Är nyss hemkommen från ännu ett nytt svettpass på Iksu. Denna gång fick jag gympa till bl a Tomas Ledin och Linda Bengtsing (Bengzing? Bentsing? Bengtzing? Äh va fasen, jag vet inte). Ja, det var inte dåligt. Tyckte att förra passet var roligare för det var bättre musik och mindre flänga runt med armarna i luften. Det här kändes lite som medelålders-party. Fast det var tuffare. Trots Tomas Ledin. Jag svettades som en liten gris.

Idag har en trevlig person varit in och trakasserat min arbetskamrat pga hennes hudfärg.
Jag förstår det inte, hur mycket jag än funderar och försöker hitta någon logik så kan jag inte finna det till rasism. Eller förtryck över huvud taget. Varför detta sjuka behov av att trycka ner andra? Att det finns människor som i grund och botten känner sig så små att de måste trampa på andra för att känna sig stora. Det är så jävla jävla illa att det är såhär. Vi lever i tvåtusentalet. Man tycker att fördomar och rasism borde vara utrotat vid det här laget. Men det är antagligen bara önskedrömar. Människan kommer alltid ha ett behov av att sätta sig på andra, störa sig på andra för att det finns någonting som inte finns hos en själv. I detta fall, en mörkare ton på huden. Och för det anser man sig ha rätt att vara elak och trakassera någon annan.
Det är så att man kan spy.

JOBB-IGT.

Tjena mittbena.
Nu är Oktober slut och det har snöat och är vinter. Jag gillar det inte. Men kan som inte göra så mycket åt saken så det är väl lika bra att acceptera antar jag.
I veckan har jag jobbat, blivit anklagad av en kund att jag är kundovänlig för att jag inte ville göra ett återköp på en gammal upptinad leverkorv med utgånget datum och utan kvitto. Blivit ledsen över att en klasskompis inte verkar finnas längre med oss. Blivit glad över lång-snack med Sophia. Varit på Skarren och svirat på en Onsdag för ovanlighetens skull. Köpt en ny säsong med Family Guy. Fått beröm av en kund för att jag är trevlig och tillmötesgående. Haft myskväll med katten. Sovit bort nästan en hel dag. M,m.
Ikväll ska jag jobba igen och sen blir det David Sandstöm Overdrives releaseparty på Skarren. Och imorgon ska jag jobba. Igen. Och troligtvis hela nästa vecka också.
Ni vet ju var ni ska gå om ni vill finna mig.

KNÄPPSKALLEN.

Jag hade världens sjukaste dröm inatt.
Jag var och hälsade på hemma hos Hannah och Erik. Varpå Erik förvandlades till världens tyrann som förbjöd mig att gå hem. Han fängslade fast mig vid ett sängben och hällde blod över mig. Han förnedrade mig på olika sätt hela tiden och till en början så ifrågasatte Hannah vad han höll på med. Men tillslut lyckades han lura över henne på sin sida. Så båda två höll på att kasta blod på mig och vara elak på alla möjliga sätt. På något vänster lyckades jag få tag på en telefon där jag ringde till min pappa och grinande berättade att jag blivit tillfångatagen av två kompisar och att han måste komma och rädda mig. Men det var som att pappa inte riktigt förstod allvaret i det hela och sa att han skulle komma efter att han hade varit och installerat någon kassadisk i tjottahejti. Jag var livrädd och Erik blev bara ondare och ondare, och helt plötsligt så inser jag att jag har inte bara mig själv att försöka rädda. Jag hade även en liten låda med pyttepyttesmå kattungar också. Jag lyckades slita mig lös från fängsligen och ta mig ut ur längeheten med kattungarna och en helvetes massa packning och sprang ut i spöregn, och det var mörkt överallt. Erik och Hannah var efter mig och jag såg ingenting. Tillslut kommer pappa med sin bil och släpvagn. Sen vaknade jag.
Det kanske låter dumt när man läser det här, men det var en sjukt obehaglig stämning i drömmen.
Som tur är både Erik och Hannah väldigt snälla personer, och pappa också för den delen. Jag tror att om jag skulle bli tillfångatagen så skulle han nog kuta benen av sig för att rädda en. Och aldrig i hela livet att Erik skulle låsa fast mig någonstans och hälla blod över mig. Hahaha.
Ja men det är väl det drömmar oftast är. Knäppa och osannolika. Som när Lisa drömde om en häst som hade jeans på sig och spelade gitarr i en snöhög.

KLOCKRENT.

These are my tits, yeah.

And this is my ass.

And these are my legs

watch them walk fucking away.

These are long nails to scratch out your eyes.

You are not the victim.

Though you'd like to make it that way.

Pretty girls all gather round

to hear your side of things.

Yeah your side of things.

Your sh-sh-sh-sh-shining path.

These are my ruby red lips.

The better to suck you dry.

These are my long red nails.

The better to scratch out your eyes.

I am sorry I am so nice to you.

Handknifehandkinfehandknife.

blah..blah..blah

All you do is destroy.

All you do is fuck up.

All you ever do is take.

Take take take take take take take take take!

Jag älskar Bikini Kill. De var fanimej bäst i världen när det begavs.

TRÖTTHET & TRÄNINGSVÄRK.

Idag är det Lördag, igen. Veckorna bara flyger förbi. På den här årstiden så får det gärna göra det. Då kanske det blir vår igen fortare än vad man anar. På sommaren däremot är det inte lika roligt att tiden flyger.
Jag är trött och har fortfarande träningsvärk överallt. Imorgon ska jag försöka simma bort det hade jag tänkt.
Igår var jag ute och svirade, men det gick inte så bra. Försökte hålla upp peppen men jag blev alldeles för trött. Det var roligt när vi var hos Lisa. Men i samma sekund som vi kom ut så bestämde sig kroppen för att sova. Så jag tog en taxi hem. Taxichauffören blev impad när jag kommenterade att han lyssnade på Danzig. Sen när jag kommenterade på nästa låt blev han inte lika imponerad, för det var ju Mötley Crüe och de vet ju alla vilka det är, eller hur det nu var. Han berättade också att folk i allmänhet brukar vråla Iron Maiden oavsett vilken hårdrock han än lyssnar på i bilen. Jahapp.
Ikväll är det jobb och sen svirning igen tror jag. Om jag ids. Får se.
Nu vill jag mest lägga mig i ide i ett halvår. Har svårt att hitta peppen. Jag vill hitta något råvärt, men det går inge bra.

HANNA HAR FYLLT ÅR, KATTCHING!

Hola bandola.
Idag har jag varit på födelsedagsfika hos min fin-fina vän Hanna som nyligen fyllt år. Det var jäkligt värt och roligt att få träffa lite folk. Jag är inne i en jobba jämt period och då blir det glesare mellan träffarna med goda vänner. Hanna har jag knappt umgåtts med alls sen i Juni tror jag. Det är skandal! Det var himla trevligt att hälsa på henne och Erik och lilla Vilja som växer så det knakar.

Idag är det Lördag, troligtvis blir det inget galej ikväll heller. Jag känner att jag gärna skulle gå ut och slarva lite. Men jag jobbar 12 imorgon och sen så händer det väl inget jätte-speciellt i stan egentligen. Det är tatueringsmässa på Scharinska denna helgen och det drar lite men samtidigt känns det ganska onödigt. Jag borde nog stanna hemma och hoppas på att någon hör av sig och vill att jag ska med ut. Så kan jag överväga då. Fast jag vet inte. Vill jag eller vill jag inte?

DET GÅR INTE ATT HINDRA TIDENS GÅNG.

Tjabba.
Ja det var sannerligen ett bra tag sedan man skrev något här sist. En hel sommar har gått, och vad har jag gjort? Inte mycket egentligen. Tyvärr så blev sommaren -08 inte en höjdar-sommar. I alla fall inte vädersmässigt, men annars var den ok ändå. Juni= Sjukskrivning, Juli= Jobb, jobb och lite mer jobb, Augusti= Göteborg, lite jobb och lite fest. Jag har inget att klaga över i alla fall. Höjdpunkten var ju helt klart resan till Göteborg. Syftet var att besöka festivalen Way Out West samt hälsa på min älsklingsälsklings-Krille. Mannen på bilden här ovanför. Jag bodde hos honom i hans lilla studentlägenhet men lyckades mest bara förvara mina grejor där. Sov bara 1 av 3 nätter hos honom. Nej, inga bortamatcher, jag var Micke och Åses soffbarn för jag ville inte ta mig hem själv i Göteborgsnatten. Speciellt inte efter att man fick höra att dittills hade det varit 67 våldtäkter bara i sommar.

Way Out West var helt ok. Det började på Torsdagen med Buzzcocks på krogen Henriksberg. Väldigt bra men jag såg inte så mycket för det var sjukt mycket folk på liten yta, och jag är ju inte 1,90 lång tyvärr. Fredagen öppnades med The Sonics som var jävulskt bra! Både Buzzcocks och Sonics är två band som jag inte i mina vildaste drömmar trodde att jag skulle få se live. Men men, ibland händer det man sist förväntar sig :). Sen så såg jag lite av Franz Ferdinand. De var bra rent musikalisk men tråkiga på scen. Såg även lite av Sonic Youth, också bra. Och sist men absolut inte minst Broder Daniels sista spelning.

Broder Daniel ... Ja, tillräckliga ord finns nog inte för attt beskriva hur mycket det bandet har betytt och fortfarande betyder för mig. Jag har levt och andats bröderna. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att de var min första stora kärlek. Jag reste land och rike runt utan pengar och boende (och tillstånd från föräldrar för den delen) för det här bandets skull. Jag har sovit bakom en mack för det här bandets skull. Jag har levt på luft för det här bandets skull. Jag har blivit hotad av min far att bli polistransporterad hem till Norrland för det här bandets skull. Och inte en chans att jag någonsin kommer ångra något. Den dagen jag hörde Broder Daniel på riktigt, till den grad att de gick rakt in i mitt hjärta och stannade där för alltid kommer alltid vara en av de största dagarna i mitt liv. Ja, jag skulle kunna sitta här och skriva i evigheter om hur mycket jag älskar det här bandet, men det tänker jag inte göra nu, det får vi tag någon annan gång. Men sista spelningen någonsin... Det var inte så känslosamt som jag trodde. Jag såg framför mig att jag skulle stå där framför scenen med tårarna rinnande, med sorg över en gitarrist som fattades så oerhört på scenen, över att Broder Daniel alltid kommer, oavsett om jag inte lyssnat på en skiva på två dagar eller två år kommer alltid ändå vara bäst, över att jag inte är 16 år längre och över att jag aldrig kommer få uppleva det här igen. Nej, ögonen var torra, och jag blev nästan arg på mig själv för jag tyckte att Broder Daniel var värda mina tårar, men nej. Två dagar senare satt jag och läste en artikel om deras avsked samt tittade på bilder och videosnuttar i min digitalkamera...

Jag har inte gråtit så mycket på flera år.

Lördagen skippade jag Way Out West till förmån av två utflyttade fåglar från Umeå. Ubbe och Sandra. Det var betydligt roligare att sitta med dem i en park och senare på ett sunkhak än att glida runt i lera med 20.000 personer som jag inte var det minsta intresserad att trängas med.

Efter det har livet gått som vanligt här i Umeå. Nu är det höst och fint. Snart är det vinter och jag är trött.