HANNA HAR FYLLT ÅR, KATTCHING!

Hola bandola.
Idag har jag varit på födelsedagsfika hos min fin-fina vän Hanna som nyligen fyllt år. Det var jäkligt värt och roligt att få träffa lite folk. Jag är inne i en jobba jämt period och då blir det glesare mellan träffarna med goda vänner. Hanna har jag knappt umgåtts med alls sen i Juni tror jag. Det är skandal! Det var himla trevligt att hälsa på henne och Erik och lilla Vilja som växer så det knakar.

Idag är det Lördag, troligtvis blir det inget galej ikväll heller. Jag känner att jag gärna skulle gå ut och slarva lite. Men jag jobbar 12 imorgon och sen så händer det väl inget jätte-speciellt i stan egentligen. Det är tatueringsmässa på Scharinska denna helgen och det drar lite men samtidigt känns det ganska onödigt. Jag borde nog stanna hemma och hoppas på att någon hör av sig och vill att jag ska med ut. Så kan jag överväga då. Fast jag vet inte. Vill jag eller vill jag inte?

DET GÅR INTE ATT HINDRA TIDENS GÅNG.

Tjabba.
Ja det var sannerligen ett bra tag sedan man skrev något här sist. En hel sommar har gått, och vad har jag gjort? Inte mycket egentligen. Tyvärr så blev sommaren -08 inte en höjdar-sommar. I alla fall inte vädersmässigt, men annars var den ok ändå. Juni= Sjukskrivning, Juli= Jobb, jobb och lite mer jobb, Augusti= Göteborg, lite jobb och lite fest. Jag har inget att klaga över i alla fall. Höjdpunkten var ju helt klart resan till Göteborg. Syftet var att besöka festivalen Way Out West samt hälsa på min älsklingsälsklings-Krille. Mannen på bilden här ovanför. Jag bodde hos honom i hans lilla studentlägenhet men lyckades mest bara förvara mina grejor där. Sov bara 1 av 3 nätter hos honom. Nej, inga bortamatcher, jag var Micke och Åses soffbarn för jag ville inte ta mig hem själv i Göteborgsnatten. Speciellt inte efter att man fick höra att dittills hade det varit 67 våldtäkter bara i sommar.

Way Out West var helt ok. Det började på Torsdagen med Buzzcocks på krogen Henriksberg. Väldigt bra men jag såg inte så mycket för det var sjukt mycket folk på liten yta, och jag är ju inte 1,90 lång tyvärr. Fredagen öppnades med The Sonics som var jävulskt bra! Både Buzzcocks och Sonics är två band som jag inte i mina vildaste drömmar trodde att jag skulle få se live. Men men, ibland händer det man sist förväntar sig :). Sen så såg jag lite av Franz Ferdinand. De var bra rent musikalisk men tråkiga på scen. Såg även lite av Sonic Youth, också bra. Och sist men absolut inte minst Broder Daniels sista spelning.

Broder Daniel ... Ja, tillräckliga ord finns nog inte för attt beskriva hur mycket det bandet har betytt och fortfarande betyder för mig. Jag har levt och andats bröderna. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att de var min första stora kärlek. Jag reste land och rike runt utan pengar och boende (och tillstånd från föräldrar för den delen) för det här bandets skull. Jag har sovit bakom en mack för det här bandets skull. Jag har levt på luft för det här bandets skull. Jag har blivit hotad av min far att bli polistransporterad hem till Norrland för det här bandets skull. Och inte en chans att jag någonsin kommer ångra något. Den dagen jag hörde Broder Daniel på riktigt, till den grad att de gick rakt in i mitt hjärta och stannade där för alltid kommer alltid vara en av de största dagarna i mitt liv. Ja, jag skulle kunna sitta här och skriva i evigheter om hur mycket jag älskar det här bandet, men det tänker jag inte göra nu, det får vi tag någon annan gång. Men sista spelningen någonsin... Det var inte så känslosamt som jag trodde. Jag såg framför mig att jag skulle stå där framför scenen med tårarna rinnande, med sorg över en gitarrist som fattades så oerhört på scenen, över att Broder Daniel alltid kommer, oavsett om jag inte lyssnat på en skiva på två dagar eller två år kommer alltid ändå vara bäst, över att jag inte är 16 år längre och över att jag aldrig kommer få uppleva det här igen. Nej, ögonen var torra, och jag blev nästan arg på mig själv för jag tyckte att Broder Daniel var värda mina tårar, men nej. Två dagar senare satt jag och läste en artikel om deras avsked samt tittade på bilder och videosnuttar i min digitalkamera...

Jag har inte gråtit så mycket på flera år.

Lördagen skippade jag Way Out West till förmån av två utflyttade fåglar från Umeå. Ubbe och Sandra. Det var betydligt roligare att sitta med dem i en park och senare på ett sunkhak än att glida runt i lera med 20.000 personer som jag inte var det minsta intresserad att trängas med.

Efter det har livet gått som vanligt här i Umeå. Nu är det höst och fint. Snart är det vinter och jag är trött.